sitter just nu nöjd på golvet med svettiga kläder och en puls som sakta har tagit sig ner till normalpuls igen, samtidigt som kroppen pulserat för att få upp värmen i kroppen igen ett någon av dem kallaste löprundor jag varit med om!

Har precis tagit mig upp till toppen av åsen och ner till havet på en runda på totalt nästan 2mil, med en riktigt kylig, bitande, för inte säga isande vind som tog sig igenom alla kläder och in till benmärgen. Genom hela rundan hoppade en tanke upp varje gång jag passerade en person; Varför gör du detta? Mer än 2/3 av rundan frös jag, musklerna hade de mer än lite kämpigt att arbeta i vinden och mjölksyran stod mig dyrt i uppförsbackarna men jag vände inte heller hem tidigare eller ens slutade springa, tvärtom. Så varför gör jag det? varför fortsätter jag springa? varför ens utsätta sig för en frysande löprunda?

För varje steg består en sak kvar, en sak som inte vinden, temperaturen, mörkret eller ens isfläckarna kan rå sig på, mitt leende. Oavsett hur kallt det blev, hur mycket det blåste eller hur halt det ens var så kunde jag bara fortsätta att le. Löpning är något naturligt, något som när man får springa och känna varje meter bakom sig räknas, kroppen fyllas med frisk liv, det lilla solljus vi får på dagen värma en och veta att inget kan stoppa en. En löprunda är så mycket mer än bara stegen. För mig är det en frihet. När jag springer stannar allt annat upp, inget räknas, visst är det kul att springa snabbare och se hur tiden går men känslan av få egentid där all media som vi matas med inte kan nå en, ingen som kan ringa en. Det är bara jag, marken jag springer och naturen som räknas. Man kan inget annat att bli glad och le över en löprunda då.

Men det största belöningen kommer när man kommer hem igen, sätter sig ner. ser pulsen vandra ner och alla välgörande, goda och belönande hormoner frigöras i kroppen och lyckan når sitt klimax samtidigt som tanken slår en; fyfan vad jag är bra och förtjänar detta!