En förkortad resa

Jag hade satt upp som mål att innan jag fyllde 23 skulle jag har sprungit mitt första marathon. Med bara några få dagar kvar var det dags för mitt försök igår som tyvärr fick sluta långt innan det var dags.

Jag drog för några veckor sen på mig ett par rejäla skavsår på båda fötterna under ett uppdrag med mitt företag och dem har aldrig riktigt fått tid att läka ut helt utan har legat kvar där lite som en retfull påminnelse om dagen-D som bara närmade sig. Strax innan första milen kunde jag känna hur dem gjorde sig påminda. När jag sedan passerade 12km  hade dem gått från en liten påminnelse till en rent plågande för varje steg man tog, ett sådant plågande som började påverka mitt steg mer och mer. Efter att både ha satt compeed och tejpat insåg jag att hur mycket jag än skulle lyckas plåga mig skulle smärtan bara bli värre och samtidigt bara hålla mig ifrån löpningen ännu längre.

Med en strålande sol, sköna vindar, en uppladdning inför försöket, perfekt kilometerhastighet, klockren närvaro var verkligen allt på topp, ALLT! Utom just det viktigaste, det som skulle bära mig hela vägen fram. Att jag sen hatar att förlora och misslyckas gjorde inte saken lättare när jag satte mig i bilen för att åka hem. Att behöva se varje kilometer passera utanför fönstret samtidigt som man vet om att här, här skulle jag springa slet hårt i en.

Väl hemma började allt sjunka in. Jag insåg verkligen hur perfekt allt hade varit under hela resans gång, allt i från uppladdningen och energin som var på topp, det varma vädret som gjorde att jag sprang i bara linne och tights till hur bra min hastighets, puls och andning hade varit. Att marathonet var inom räckhåll är jag säker på om det inte hade varit för fötterna. Men det var också nu som det började sjunka in att det var inget misslyckande utan en framgång. En framgång då jag fick ett kvitto på att jag äter rätt, har tränat rätt, laddat rätt och verkligen fått med mig allt. Med det förutsättningar jag hade igår kunde jag inte gjort bättre än vad jag gjorde.

Så även när jag nu sitter här med smärta i varje steg jag tar så är jag nöjd. Nöjd för nu vet jag hur jag ska göra inför nästa etapp och försök. Enda skillnaden blir att denna gången ska fötterna få läka ut helt först sen ska ett marathon avverkas!

Kommentera

Stäng meny