Skip to Content

Monthly Archives: juni 2012

Löpning längst kusten

När jag springer hemma så springer jag dels på asfall, grusvägar men också en hel del i skogen och den orörda naturen. Stock och sten blir naturliga hinder som skickar upp pulsen ett extra slag, foten får arbeta aktivt då den är första och sista punkten i marken i varje steg. Hela kroppen får på sätt och vis sig en genomkörare då balansen sätt i spel med när marken är allt annat än jämn.

I Portugal just nu är det så varmt att man har bara två chanser på sig att träna ute och det är innan 9 eller efter 20, sen steks man bort. Sitter just nu lite halvt ofrivilligt på en uteservering under ett parasol då solen + saltet från atlanten gjorde att brännan bättrades avsevärt under kort tid. Som tur är upptäckte jag det i tid och klarade mig (nog) ifrån att bli bränd.

Imorse däremot tog jag en fantastiskt löptur. Efter bara någon kilometer på asfalt tog jag mig ner till kustlinjen. Turen i sig tog mig lite längre än planerat i den nya skorna jag än håller på att springa in men det var det värt! Där jag befinner mig nu så skulle man kunna säga att landskapet ganska skarpt slutar med klippor och en sandstrand nedan, vilket gjorde backträningen oundviklig. Backarna och kullarna i sig kunde ibland nästan efterlikna en bergsbestigning där löpning nästan var omöjligt tack vare den skarpa lutningen och smala stigen.

Att få springa i naturen i sig på Bjäre är något som gör alla träningspass roligare men här, här sken det av glädje. Att känna att varje uppförsbacke är ett nöje och energigivande är något som inte många skulle vilja påstå men hela min kropp bara sken i detta läge. Kulle upp, kulle ner. Ville knappt att det skulle ta slut. Vet jag ofta kan prata om träningsglädje och löpglädje i sin rena form. Känslan jag fick idag var nog den starkaste sådana jag fått på länge. Allt klickade, steg, hastighet, formen, tekniken, flåset, pulsen men värmen är starkt påtaglig även här under parasolet nu timmar senare.

Efter att ha sprungit en runda på närmare 50minuter så kände jag att benen bara skrek efter mer men värmen började då ta sitt grepp om det redan torra landskapet. Nu tänker jag ta något klunka i mig det sista av vattnet, kasta mig i poolen någon timme till innan nästa träningslucka öppnar sig och det blir dags igen. Njut därhemma för det gör jag härnere!

 

0 0 Continue Reading →

mållös blev dubbel

Känslan att vara mållös, inget direkt mål att träna efter såhär tidigt på året är inte likt mig. Det är en förvirrad känsla där jag inte riktigt kan hitta den där yttersta motivationen till träningen och de allra tuffaste passen.

Har sedan min triathlonpremiär velat mellan tre tävlingar som jag skulle vilja genomföra detta året. Största utmaningen med dem alla är att dem ligger alla tre helgerna efter varandra. Ett ultralopp och två triathlon. Alla unika på sitt sätt. Tur har nog varit att jag velat mellan dessa tre för att vara helt mållös hade varit jobbigt.

Att springa ultralopp har varit lite av en outtalad dröm sedan jag fick reda på dem fanns. Det är det lite av det slutgiltiga hälso- och mentalprovet man kan göra. Mil efter mil, bara du och vägen, där många säger ett marathon börjar efter 3 mil har man bara kommit till hälften av ett ultralopp ungefär. Sanslöst, galet och sjukt roligt!

Triathlon. Efter premiären har jag bara längtat efter att få göra ett till och jag föll för två direkt. Malmö triathlon. storstad, mycket publik, rolig bana och en skön augustidag. Bättre avslutning på säsongen kan man nog inte få
Andra är Karlstad triathlon där växlingsområdet är inne på löfbergs lilla arena. Inte för att det är något speciellt med arenan i mina ögon men just att det är inomhus är ganska unik.

Efter många timmars funderande, löpande, cyklande, simmande och diskussioner med vänner, coacher andra idrottare har jag nu bestämt mig. Ultraloppet får vänta tills nästa år.

Malmö triathlon den 5 augusti och Karlstad triathlon den 12 augusti. Helgerna efter varandra. En tuff utmaning, en snabb återhämtning och en perfekt avslutning på premiären i en ny idrott och av denna tävlingssäsongen.

Så nu laddar jag 10 dagar i Portugal med löp- & simträning, sol, bad, värme och en massa god mat!

0 0 Continue Reading →

LCHF, vad och vem är du?

Som många andra gånger när det är fest så träffar man nya människor, ofta blir det att man pratar om vad den andra arbetar med, bor, familj etc. Vanligt för mig blir när folk frågar vad jag jobbar med att jag berättar att jag driver efter och jobbar med träning, kost, vila och hälsa på både individ-, grupp- och företagsnivå. Sen är diskussionen ofta igång för nu har jag nämnt fyra heta ämnen och hetast just nu är nog kost, än mer specifikt LCHF.

LCHF, low carb high fat. För många är detta abstrakt, svårt att definiera, man vet knappt vad som ingår i det, vad man får och inte får äta. Biff och bearnaiesås, eller finns det grönsaker också?

Samma sak kan man se i debatter både i tidningar och i TV. Alla experter som sitter och säger LCHF är dåligt vet knappt vad diskuterar emot då dem inte själva vet vad som ingår i den kosthållningen. Det är pinsamt men sant och det har hänt mer än en gång! Experten sitter och säger att LCHF:are bara äter mer kött och fett, mer fel kan man nog inte ha. Har själv frågat massor med människor vad man får äta när man har LCHF som en kosthållning. Jag har fått höra allt ifrån potatis och rotfrukter till klassiska mediabilden biff och bearnaiesås till spannmål och allt där emellan.

Så vad är LCHF och vem är det för? Tja sista frågan är enkel. LCHF är nog något som alla kan prova men man ska komma ihåg att Lågt intag för mig kan vara högt för dig. När jag pratar LCHF eller lågkolhydratskost som jag äter så är det en kosthållning, ingen diet. En diet har som syfte att hjälpa dig gå ner i vikt, det har inte en kosthållning. Sen är det otroligt många som går ner i vikt av LCHF men det är mer en bonus.

Vad är LCHF då? Det är en kosthållning där man undviker i stor mån våra spannmålsprodukter och stärkelserik mat, t.ex. pasta, bröd, ris och rotfrukter. Samt äter naturligt feta produkter, ingen light. Helt enkelt naturlig ren mat. För många kanske detta låter som tallriksmodellen och ja nästan. Största skillnaden är att att vi dragit ner på kolhydraterna, äter naturligt feta produkter, undviker spannmål, socker, stärkelserik mat och lightprodukter.

Överlever man? Jag har gjort det i två år och mår bättre för varje dag

0 0 Continue Reading →

Nu kör vi! Men vad händer?

Detta skulle vara veckan då jag på nytt gasade upp och körde på hårt för att satsa inför nästa tävling. Kör på bra, kroppen har känts lite skakig men ändå gått framåt. Löpningen i veckan gick otroligt bra! Tempo ner på 3,50min/kilometer, riktigt bra. Sen i onsdags vaknade jag med en seg känsla i hela kroppen men inget skulle stoppa mig, simträning på schemat! Väl nere i bassängen så simmar jag mina bästa 200m någonsin(!) tills jag stannade. Huvudet snurrade, magen kändes fucked, inget stämde med det jag precis upplevt sekunderna innan…. Hoppade upp ur bassängen och la mig på kanten. När allt sedan lugnat sig så envis som man är hoppade jag i igen och simmade 100 till med samma resultat, kanonsimning och yrsel vid kanten. Efter det funkade ingen, bröstsim, ryggsim, crawl allt blev samma resultat.

Väl på väg hem igen så började jag fundera på varför min kropp gjorde såhär. Känslan fanns än kvar men inte lika starkt. Inte förrän på eftermiddagen slog  det mig, vatten! Att öka träningstempot, med stigande temperaturer och dåligt vätskeintag är ingen bra kombination. Resultat har nu blivit att jag druckit säkert över 5liter och kan lova er alla att inte ens hälften av den mängden har lämnat kroppen.

Fastän jag vet om det och arbetar med träning så glömmer man ibland bort hur viktigt det är, speciellt nu när värmen smyger sig på och det blir långa dagar i solen. Så nu har jag alltid en vattenflaska i bilen, med mig på träningen och en glas vatten med mig vart jag än går i huset.

Så varför är vatten så viktigt för kroppen? Jo till stor del består vi av vatten. Kroppen använder vatten i många syften. Allt ifrån transportmedel för näringsämnen till hormoner. Blodet har vatten i sig. Du kan gå så långt ner som till cellerna och än hitta vatten, både i och utanför cellerna. Kroppen omsätter otroliga mängder vatten varje dag, mycket kan den producera själv samt som biprodukt vid olika processer men en viss del måste tillföras. Så glöm inte dricka nu när värmen stiger och du än vill prestera bra under dagen. Gör som jag, ha alltid en vattenflaska med dig så är du aldrig utan det!

0 0 Continue Reading →

Värdigt slut & acceptens

När jag kom hem idag såg jag att alla mina grannar hade flaggan på halvstång. Någon har lämnat oss. Längre ner på min gata bodde en man som varit en hårt arbetande man, egen företagare men som av olika anledningar efter 14 år i rullstol igår fick sluta sitt liv. Om det var hans tid att lämna oss kan man alltid diskutera men hans sista 14 år är inget jag önskar någon.

totalt förlamad i hela vänster sida av kroppen och en stor del av höger sida med. Så länge av den korta tid jag känt honom har han suttit där. Leende på läpparna men begränsad av sin rullstol. Jag beundras dessa människorna. Deras ork, kraft, vilja, acceptens och livsgälde. Dessa människorna som av olika anledningar, oavsett om det är från födseln eller senare i livet, som hamnar i rullstol är fantastiska.

Känner en kvinna som jag beundrar. Hon blev tvungen att amputera sitt ena ben under ett aktivt liv inom idrott. Den korta tid jag känt henne så är det otroligt hur hon orkar, vill och verkligen accepterar livet för vad det är efter all den aktiviteten.

För min egen del som tränar, satsar och jobbar så otroligt hårt med hälsa, speciellt träning. Att förlora ett ben eller blivit rullstolsbunden, jag vet faktiskt inte om jag hade klarat av det. Inte för att jag inte tror att det är något man kan lära sig leva med. Miljoner människor gör det. Finns t.o.m. dem som springer marathon med bara ett ben. Men för min egen del. Jag hade haft otroligt svårt att bara acceptera läget. Förstå att mycket av alla dem friheter jag tar för givet, snowboardåkning, löpningen, simningen, cyklingen, klättring ja allt, att det helt plötsligt kan vara en begränsning. Men än värre förlamningen. Att behöva avsluta mitt liv efter såhär mycket rörelse och frihet, inte kapabel att kunna röra mig alls, det hade varit slutet för mig.

Nu menar jag inte på något sätt att bara för man saknar ett ben eller är rullstolbunden att allt i livet tar slut eller att man inte kan lära sig leva med det. Hur vi hanterar det är otroligt viktigt och jag beundras av alla dessa personer som klarar av det. Det är en av mina största inspirationer i livet. Att veta om att om en person som saknar ett ben kan träna och klara av ett marathon så ska nog fan jag med kunna springa bredvid och vara lika stolt för min egen prestation och lycklig att livet inte är slut.

2 0 Continue Reading →

Onödiga våldet

På mindre än ett år har jag blivit drabbad och vittne när personer förstört det som skulle blivit folkfester för att heja fram sitt lag i idrottssammanhang. Blir alltid lika besviken och ledsen över detta ofattbara beteende. Ingen tjänar något på det, alla förlorar och dem största förlorarna är dem som utför våldet i sig. Dessa personerna, oavsett hur mycket samhällets rättsväsende försöker dölja deras identitet så kommer den ändå fram. Deras liv hängs upp och präglas av denna händelse. Främlingar börjar förakta dem, vänner drar sig undan och man lämnas ut lite till att klara sig själv.

Besviken och ledsen. Det är det enda jag kan säga. Dem förstör får betala ett högt pris men vi andra som är där för att heja och stötta vårt lag, ha kul tillsammans med främlingar, bli en gemenskap splittras i vår glädje och dras ner i besviken, ledsamhet och aggressivitet. Vi får lämna arenan och betala priset för en personens svaga beteende. Av alla de tusentals personer som varje år ser matcher så är det några få som inte kan bete sig och förstör för alla oss andra.

Varför? Tyvärr är det så att båda händelserna jag bevittnat har varit i samband med alkohol och kanske droger, men de sista är inget jag kan säga med någon säkerhet. Jag kan förstå att en person som dricker för första gången kan gå över styr men när man är äldre, vuxen, och varit med i leken ett tag borde man veta bättre! Man borde veta sin gräns, när nog är nog, när en öl är en öl för mycket. Man borde som vuxen människa kunna skilja på när man hjälper eller stjälper sitt egna lag, egna fans och en hel idrottsrörelse. Inte ska vi behöva fylla våra arenor som är skapta för sport, glädje, gemenskap och förväntat till hälften med säkerhetsvakter och poliser. Vad är det för sport?

Idrott för mig är något som skapar gemenskap, glädje, förhoppning, vänskaper och broar. Det är en plats där alla kan se ljuset i vår värld, där man kan träffas utanför alla sociala, kulturella, etniska ramar och bli en i gemenskapen. En plats där ingen står över någon, där alla är lika. Detta är sport för mig. Detta är något värt att kämpa för, något att satsa på.

Besviken och ledsen, det är allt jag kan säga. För att bli arg och ge med för våldet är inget jag tänker ens överväga som en lösning. Hjälp dessa personerna istället och se de sport egentligen är, möjligheternas land där alla är lika.

0 0 Continue Reading →

Ge en gåva, ge ett liv

Livet. Något som många av oss tar för givet. Ett långt, frisk och händelserikt liv där sjukdomar och plötsliga slut aldrig kan ske. Tror ingen planerar eller ens tänker tanken riktigt att livet kan vara slut helt plötsligt, helt oväntat redan imorgon. Själv hoppas jag på ett långt, härligt, frisk, hälsosamt liv precis som många andra. Största drömmer är att få dö medan man gör något man älskar och inte plågsamt lidandes till döds i en säng på ett sjukhus, inte för jag tror det sista är det mest troliga.

Men man vet aldrig. Förr några veckor sedan dog idrottaren Dale Oen, helt oväntat. Har Träffat många cyklister, löpare, äventyrare, utförsåkare etc. alla som haft nära-döden-upplevelser både i och utanför sitt idrottande. Har själv några gånger trott min sista stund varit kommen, tur nog aldrig riktigt i idrotten. Men ibland blir man ställd. Vet inte hur många gånger bilar nästan slickat ens styre på cykeln.

Sen snart ett år tillbaka är jag blodgivare. Det kanske kan verka meningslöst men idag när jag lämnade var dem på blodcentralen otroligt glada. Tydligen hade dem bara en påse kvar av mitt blod på sjukhuset vilket. Det är en liten sak, 30min var tredje månad och det räddar liv. Liv som kanske annars fått sitt abrupta och oväntade slut. För mig känns det väldigt bra att veta att mitt blod kan rädda ett liv. För om en bil skulle träffa mitt styre en dag så lär jag nog behöva lite blod, förutom änglavakt.

Jag tänker likadant om det skulle vara så att den bilen träffar mitt styre och mitt liv tog slut. Kan mina organ ges till någon annan för ge dem en andra chans, rädda deras liv så är det min sista gåva till omvärlden. Det är ett val jag är glad jag gjort och vet om att om mitt liv skulle ta slut imorgon när jag gör det jag älskar mest så vet jag om att jag än kan rädda liv.

För vad vore livet utan denna generositet och givmildhet? Utan alla som är redo att ge upp sina kroppar efter döden? Utan alla som tar sig tid och ger blod för att hjälpa andra överleva skador eller t.o.m. lura döden en litet tag till? Det är kanske inga enkla val alltid, men när valet väl är gjort är det en stor gåva man ger

0 0 Continue Reading →

Tack!

Mina triathlonresa har varit allt annat än smärtfritt. Solskensväder har blandats med regn och rusk, även premiären i sig präglades av regn, blåst och kallt väder. Jag kan lugnt säga att min väg hit har jag själv planerat och kämpat för. Jag har gått upp tidigt för att köra till simhallar eller för att nöta mil i skorna eller på sadeln, likväl har det varit sena kvällar, kallt vatten, precis som så många andra som kämpar inför sin premiär eller tävling.

Jag har många människor jag skulle vilja tacka för att dem hjälp mig att nå detta mål. Först ut är som många andra på Oscarsgalan säger alla vänner och familjen. Utan deras stöd, förtroende och inte minst förståelse hade detta aldrig varit möjligt! Men att rada upp alla vänner och familjemedlemmar skulle ta hela detta inlägget, så hoppas jag istället att ni alla vet vilka ni är och hur otroligt glad jag är över att ha er i mitt liv!

Sen finns det vissa jag skulle jag vilja tacka lite extra. Först ut, Laila Svensson för att du visade mig Yogan och hjälpt mig bli så otroligt mycket mer rörlig i benen. Det har gjort minuter på kilometertider och helhetstiden på tävlingen.

Janne & Nisse Åkesson för all hjälp med simträningen och för att ni stått ut med mitt morgonhumör på lördagar efter sena fredagkvällar. Utan er hade simningen varit en ren plåga om inte omöjlig att genomföra i så kallt vatten.

Jonas Colting för alla dina tips, råd och inspiration som du gett mig via våra samtal, mail och din blogg! Har lärt mig otroligt mycket som hjälpte mig under tävlingen och träningen.

Lii Schacht för hjälpen med låsningen, tankarna med löpningen men mest av allt stöd under tävlingsdagen och för att du hängde med upp till Göteborg, för att sedan stå ute i regnet både för att peppa och fota mig. Och tack för att du körde hem efteråt! Powernappen i bilen var precis vad jag behövde.

Bjäre triathlongrupp, utan er och era träningar så hade många distanspass och morgnar varit riktigt tråkiga, tack för gemenskapen och delaktigheten!

Sen finns det många fler som gett tips och varit med på träningar och stöttat och ni är lika viktiga som alla andra! Jag är otroligt tacksam för alla hjälp jag fått och hoppas att ni ska vilja vara med mig under nästa resa och mål. Vilket lopp det blir är än inte riktigt klart men att det blir fler triathlon är det ingen tvekan om!

0 0 Continue Reading →

Triathlonpremiär, kallt & tungt, längtar redan till nästa!

Avslappnat, lugnt, nervös, blött, kallt, lycklig, avdomnad, stark, trött, genomblöt, glad, känslolös, betong, lättnad, lycka, glädje, EUFORI! Ja hur sammanfattar jag mina känslor efter min triathlonpremiär?

Vädret gjorde verkligen sitt för att försöka stoppa så många som möjligt, regn och blåst från start, 13grader både i vattnet och i luften. Tror aldrig jag kände mina fötter under hela loppet och var aldrig torr heller. Skorna kunde lika med ha hängt med på simningen för dem var ändå genomblöta redan när jag lämnade växlingsområdet på väg ut för cyklingen.  Kanske var ut det var sådant väder hela tiden för annars hade det kanske bara blivit jobbigare att köra på.

Man brukar säga att ett marathon inte börjar förrän sista milen och fråga är om det inte är samma sak på ett triathlon. Fram till löpningen kände man sig pigg och glad, inga problem men när det var dags för löpning var det som att springa med betongklumpar som ben. Men för varje steg man tog var det som om betongen smulades till sten och grus. Kilometertiden blev bara bättre och bättre. Men inget tar känslan av att se mållinjen och se den passera under ens fötter!

Glädjen att passera mållinjen, få stanna, andas djupt, mötas av applåder, medaljer, gratulationer samtidigt som tankarna börjar flöda i huvudet. Plötslig inser man. Shit jag har simmat i 13gradigt vatten, jag har cyklar 4mil i backar när vinden piskat kroppen med regn, jag har sprungit en mil i barfotaskor som lika väl hade kunnat varit doppade i havet, allt detta på under tre timmar! Galet, helt galet! Vem utsätter sig för detta frivilligt?

Jag gör det och jag längtar redan till nästa gång. Nästa gång då jag får möjligheten att pröva min hälsa och prestationsförmåga. Möjlighet att visa för mig själv att jag kan simma, cykla, springa efter vartannat samtidigt som naturen gör sitt för att stoppa en. Möjlighet att få bara så glad, så stolt, så tacksam för att jag kan, klarar av och orkar göra ett sådant prov. För just nu är jag just trött men oerhört tacksam, lycklig och stolt över att jag klarade det och nu kan ta mig rätten att kalla mig triathlet!

0 0 Continue Reading →

Vid mållinjen av startlinjen

Inget mer som kan göras, inga fler detaljer att putsa på, ingen tid att springa in nya skor, ändra inställningar på cykeln för att cykla in, ingen ny teknik att träna på i simningen, inga fler pass, ingen mer stretch… Nu står man där tittar upp på vädret, tar in alla förhållanden, njuter av stundens skräckfyllda ögonblick. Allt man tränat och förberett sig för har lett till denna plats. Stämningen är laddad, andningen är hörhöjd. Inget mer att göra än att göra det. Nu har jag nått mållinjen till startlinjen.

Idag är det två dagar kvar tills mitt första triathlon och jag känner redan nu hur jag står vid startlinjen redo att börja. 1 5000m simning, 40km cykling, 10km löpning, ett uthållighetstet som min kropp aldrig varit med om. Alla sakerna som ska med ligger framme, pratade med arrangörerna igår för att få den sista tävlingsinfon. Denna dagen är också speciell på många sätt. Det är nu det för många verkligen kan slå dem att det är dags, hur snabbt tiden gått fram till detta moment. En tid av ångest, glädje, oro, lust, förtvivlan, belåtenhet. Det är nu man vet att det inte finns något mer man kan göra för att ändra det nalkande resultatet. Inga mer träningspass, inga mer justeringar.

Alla mina saker jag ska ha med mig på söndag ligger redan framme, och kontrollerade tre gånger om. Nu är det den mentala biten som ska in, stänga av, koppla av och börja ladda för målet som ligger framför näsan. Det jag tänker mest just nu är att jag har gjort det bästa jag kunnat fram tills nu, jag kan inte begära mer av min kropp. Däremot cirkulerar en tanke i det omedvetna om och om igen

”it’s our light, not our darkness that most frighten us”

Att veta att man nu står vid mållinjen till ett mål man kämpat för under en längre tid, verkligen kunna se det för första gången gör saker så mycket mer konkret. även fast loppet inte har börjat eller jag ens sett startlinjen så står jag redan där. Redo, andandes. Allt man arbetat för, allt man tränat för kommer nu få visa och bevisa sig under en kort period av en dag. Så är det med mycket vi gör, vi laddar, tränar, arbetar, kämpar, slåss, gråter för saker som oftast bara visar sig en kort tid sen är det över och nästa långa arbete börjar på nytt igen. Målet i sig är inte det roliga för många, utan resan dit. Men känslan av att stå vid startlinjen vid ens mål är rätt otrolig för man vet att man förtjänat sin plats att stå där.

0 0 Continue Reading →