Vid mållinjen av startlinjen

Inget mer som kan göras, inga fler detaljer att putsa på, ingen tid att springa in nya skor, ändra inställningar på cykeln för att cykla in, ingen ny teknik att träna på i simningen, inga fler pass, ingen mer stretch… Nu står man där tittar upp på vädret, tar in alla förhållanden, njuter av stundens skräckfyllda ögonblick. Allt man tränat och förberett sig för har lett till denna plats. Stämningen är laddad, andningen är hörhöjd. Inget mer att göra än att göra det. Nu har jag nått mållinjen till startlinjen.

Idag är det två dagar kvar tills mitt första triathlon och jag känner redan nu hur jag står vid startlinjen redo att börja. 1 5000m simning, 40km cykling, 10km löpning, ett uthållighetstet som min kropp aldrig varit med om. Alla sakerna som ska med ligger framme, pratade med arrangörerna igår för att få den sista tävlingsinfon. Denna dagen är också speciell på många sätt. Det är nu det för många verkligen kan slå dem att det är dags, hur snabbt tiden gått fram till detta moment. En tid av ångest, glädje, oro, lust, förtvivlan, belåtenhet. Det är nu man vet att det inte finns något mer man kan göra för att ändra det nalkande resultatet. Inga mer träningspass, inga mer justeringar.

Alla mina saker jag ska ha med mig på söndag ligger redan framme, och kontrollerade tre gånger om. Nu är det den mentala biten som ska in, stänga av, koppla av och börja ladda för målet som ligger framför näsan. Det jag tänker mest just nu är att jag har gjort det bästa jag kunnat fram tills nu, jag kan inte begära mer av min kropp. Däremot cirkulerar en tanke i det omedvetna om och om igen

”it’s our light, not our darkness that most frighten us”

Att veta att man nu står vid mållinjen till ett mål man kämpat för under en längre tid, verkligen kunna se det för första gången gör saker så mycket mer konkret. även fast loppet inte har börjat eller jag ens sett startlinjen så står jag redan där. Redo, andandes. Allt man arbetat för, allt man tränat för kommer nu få visa och bevisa sig under en kort period av en dag. Så är det med mycket vi gör, vi laddar, tränar, arbetar, kämpar, slåss, gråter för saker som oftast bara visar sig en kort tid sen är det över och nästa långa arbete börjar på nytt igen. Målet i sig är inte det roliga för många, utan resan dit. Men känslan av att stå vid startlinjen vid ens mål är rätt otrolig för man vet att man förtjänat sin plats att stå där.

Kommentera

Stäng meny