När jag kom hem idag såg jag att alla mina grannar hade flaggan på halvstång. Någon har lämnat oss. Längre ner på min gata bodde en man som varit en hårt arbetande man, egen företagare men som av olika anledningar efter 14 år i rullstol igår fick sluta sitt liv. Om det var hans tid att lämna oss kan man alltid diskutera men hans sista 14 år är inget jag önskar någon.

totalt förlamad i hela vänster sida av kroppen och en stor del av höger sida med. Så länge av den korta tid jag känt honom har han suttit där. Leende på läpparna men begränsad av sin rullstol. Jag beundras dessa människorna. Deras ork, kraft, vilja, acceptens och livsgälde. Dessa människorna som av olika anledningar, oavsett om det är från födseln eller senare i livet, som hamnar i rullstol är fantastiska.

Känner en kvinna som jag beundrar. Hon blev tvungen att amputera sitt ena ben under ett aktivt liv inom idrott. Den korta tid jag känt henne så är det otroligt hur hon orkar, vill och verkligen accepterar livet för vad det är efter all den aktiviteten.

För min egen del som tränar, satsar och jobbar så otroligt hårt med hälsa, speciellt träning. Att förlora ett ben eller blivit rullstolsbunden, jag vet faktiskt inte om jag hade klarat av det. Inte för att jag inte tror att det är något man kan lära sig leva med. Miljoner människor gör det. Finns t.o.m. dem som springer marathon med bara ett ben. Men för min egen del. Jag hade haft otroligt svårt att bara acceptera läget. Förstå att mycket av alla dem friheter jag tar för givet, snowboardåkning, löpningen, simningen, cyklingen, klättring ja allt, att det helt plötsligt kan vara en begränsning. Men än värre förlamningen. Att behöva avsluta mitt liv efter såhär mycket rörelse och frihet, inte kapabel att kunna röra mig alls, det hade varit slutet för mig.

Nu menar jag inte på något sätt att bara för man saknar ett ben eller är rullstolbunden att allt i livet tar slut eller att man inte kan lära sig leva med det. Hur vi hanterar det är otroligt viktigt och jag beundras av alla dessa personer som klarar av det. Det är en av mina största inspirationer i livet. Att veta om att om en person som saknar ett ben kan träna och klara av ett marathon så ska nog fan jag med kunna springa bredvid och vara lika stolt för min egen prestation och lycklig att livet inte är slut.