Kallt, trött, ont, smärtsamt, roligt, överlycklig, eufori. Ja det var några av orden jag valde att använda när jag sammanfattade mitt första triathlon. Redan när jag klev över mållinjen visste jag i mitt omedvetna att detta bara var första tävlingen av många. Nu sitter jag här, raceweek.

På söndag är det så dags igen, denna gången i Malmö. Jag känner mig inte alls lika nervös men heller inte lika väl förberedd eller ens laddad för det. men skräckjagande glädje är det nu raceweek än en gång. En vecka där man vill puscha kroppen det sista för utvecklingens skull men samtidigt se till att man startar tävlingen helt fri från värk, smärtor och bekymmer. Alla pass kan vara de sista innan starten. Ens kost funderar man alltid en extra gång på.

Det jag ser som mest positivt är två saker. Först och främst är det helt klart att jag ska få göra något jag älskar, få tävla. Det är en underlig känsla men när mållinjen ligger bakom är allt underbart. Det andra är det kan INTE bli värre än vad Göteborg var!

Andra gången runt är alltid svårast med. Nu vet man att man klarar det och nu vill man bli bättre, vara bättre men man vet aldrig om det blir det. Ovisshet är en välsignelse brukar man säga, kanske är sant i detta läget. Men om en vecka är det inte ovisshet längre utan bara vishet. Varje steg jag tar på denna långa resa mot mitt stora mål är ett steg i rätt riktning. Det viktigaste tycker jag är att man kan klara av att svara på en enkel fråga, varför?

Varför gör du detta? Kan man inte svara på den frågan så blir många saker tunga, träning som tävling.

Därför jag älskar känslan av raceweek, känslan av att veta att jag nu ska få testa mig själv, känslan av att jag klarar av en sak, av bli just visare, starkare, snabbare, känslan av att veta att min hälsa utvecklas, bevaras och främjas till det bättre. Känslan av att veta om jag klarar detta är jag ett steg närmare mitt stora mål. Känslan av att få göra just det jag älskar, känslan av att leva, känslan att känna sig levande och älskande. Därför gör jag det