Skrev för ett tag sedan ett inlägg på Mat & hälsa som jag tänkte dela med mig av här idag. Det säger ganska mycket för det är precis så det är! Vi är alla lika i träningen.

Det kan låta konstigt men sant. Det finns ingen i världen som någonsin börjat med en idrott och varit proffs direkt. Här är vi alla lika. Lika på det sätt att vi måste alla kämpa, sträva efter nästa nivå efter utveckling, framgång. Det finns inga genvägar hur mycket vi alla än söker efter dem och dem som väl provar genvägar som doping får nästan alltid ett bakslag i form av skador, avstängning eller dåliga känslor.

I träningen måste vi alla kämpa, visa lite jävlaranamma-känsla. Vi får alla perioder då allt verkar gå emot oss då inget fungerar, träningen står still och det känns som om ingen utveckling sker. I dessa stunder gäller bara tålamod. Jag var själv anmäld till en triathlontävling i helgen där jag valde att inte starta p.g.a. känningar i min vänstra vad. Inget kunde vara tyngre än detta just då. Min kropp var tränad, laddad och på rätt spänt, allt var rätt utom vaden. Det blev ingen start. Tålamod i detta läge är inget lätt för min del. Jag ville inget annat än starta men kroppen sa nej.

I träningen är vi lika. Vi ser inte alla likadana ut, vi har inte alla samma fysiska förutsättningar, inte ens samma gener eller psyke men vi är ändå lika. Världens snabbaste man, Usain Bolt, har med fått kämpa från barnsben. Han precis som du har fått träna timme efter timme efter timme för att nå till den nivå han är på nu, precis som du. Likaså är det än för både dig, mig och Usain. Ingen av oss får det gratis, ingen av oss kan bara ligga på soffan och tro att vår kropps blir starkare för varje sekund vi ligger där, tvärtom! Vi behöver fysisk träning och belastning för att må bra. Varför skulle det annars vara så att när vi tränat så mår vi lite bättre än vad vi gjorde innan?

Att ha tålamod att låta saker ta sin tid däremot är inte det enklaste alltid. Många av oss vill gärna vara vid målet direkt, stå där med armarna över huvudet, överlyckliga och stolta. Det är en underbar känsla men när man väl står där dagarna efter så märker man allt mer eftersom känslan klingar av att målet var roligt men resan dit var fantastiskt. Målet är oftast bara beviset på allt det din resa har testat dig med. Det är en lika stor bragd för en nybörjare som en elittävlande att klara av sitt mål. Viktiga är bara att man aldrig tävlar mot någon annan utan alltid mot sig själv. För även om du är först in i mål säger det inte mycket. Dem andra kanske skadade sig, missade formtoppen, kanske till och med bröt loppet. Det är det du gjorde som är det fantastiska oavsett om det är att du gått ner ett kilo till, orkar lyfta ett kilo till, springer 1 sekund snabbare eller vad det än kan vara.
I träningen är vi alla lika för det är emot oss själva vi tävlar och tränar. Det är för oss själva vi göra detta och inte för någon annan