Lugnet själv

Ja jag är inte känd för att varken vara lugnet själv eller att ta det lugnt. Har en puls från storstaden från när man växte upp kring Malmö. Festandet ifrån Båstad. Då ska vi inte heller glömma min tävlingsinstinkt. Men Falun, Dalarna, dem har missat detta helt!

Har varit såhär långt och längre upp innan och känt det men nu tycker jag nästan det är skrämmande påtagligt. I allt! Man tar det lugnt, ingen stress. Trafiken är mindre hektiskt, folk tar sin tid i köer och alla är okej med det. Ingen tuttar när folk väntar lite längre vid ett rödljus. Ingen börjar stampa otåligt i marken när man tar lite längre tid på sig att beställa. Rent ut sagt, detta stressar mig! I alla fall nu.

Ingen megaultrasuperduperstress men dock, stressande. Enerverande. Men fantastiskt roligt att det faktiskt är så. Har vänner som bor uppåtlandet som brukar påtala det för mig att vi nere i söder och i storstäder lever med en annan puls, vilket jag håller med om. Men skillnaden är stor. Tror det kommer ta ett tag att vänja sig vid. Men vad gör det?

Min första tid här uppe nu är varit fantastiskt. Rummet är möblerat, allt uppackat. Träffat några från klassen och kan inte säga något annat än gott om alla. Naturen är otroligt. Det är annorlunda att inte ha öppna fält överallt som man är van vid. Här ligger skogen inpå alla röda trähus medan vägarna sträcker ut sig mil efter mil utan att man möter på någon. Lugnt, tyst, fridfullt, avkopplande. Inte ens när jag var ute och tränade på cykeln imorse så mötte jag någon och då var ändå klockan 9.

Kan inte säga annat än att imorgon börjar tre spännande år. Tillbaka till framtiden. Tillbaks till bänken för att skapa mig en bättre framtid. Men allt runt om kring som inte ingår i utbildningen. Vilken resa det kommer bli. Vem vet jag kanske är lugnet själv när jag lämnar Falun om tre år?

Kommentera

Stäng meny