Trädens siluetter leker på marken i de sista skenet av solen som verkligen brinner i horisonten. Varje andetag syns framför ögonen. Kroppen är varm men kylan kryper upp längst cykelramen och får hela cykeln att se annorlunda ut. Värmen håller på att lämna marken för dagen tillsammans med fukten som sakta stiger ifrån alla öppna ytor.

Tramporna går runt i en jämn takt, en takt där ljudet aldrig riktigt slutar utan bara fortsätter. Vattnet längst min sida leker sig ner mellan stenar och forsar vidare ut mot närmsta sjö.

Svisch, svisch, svisch. Avståndet mellan varje lyktstolpe blir bara längre och längre tillsammans med ljuset som nu bara består av en siluett från solen och det elektriska orangegula ljuset från stolparna. Ljudet som fyller ens öron tillsammans med vindraget. Kroppen och själen möts på magisk sätt medan tankarna från dagen lättar. Farten ökar, pulsen verkar stanna kvar. Andningen har sedan länge slutat vara något man funderar över. Nu är det bara kropp och själ som far fram på vägen. Man har blivit ett med cykeln, vägen, luften, kylan, alltet. Inget är tungt, tufft, lätt eller jobbigt. Man bara är.

Kilometrarna bara försvinner tillsammans med all stress, press, oro. Lugnet infinner sig.

Plötsligt står man där igen. Hemma. Tömd, fylld, lättad, enklare. Avkopplad. Vem vill inte ha en tur som denna? För bättre avslut på en dag för man nog leta efter