Superkrafter!…nästan

Har nu i tre veckor tränar ganska hårt med cykeln. Målet har varit att få sänkt tid/mil. Under förra veckan börjar jag verkligen känna att dessa 3 veckor nu började ta ut sin rätt. I slutet av veckan fråga även några om hur jag kände mig. Det kostar att ligga på topp, eller vad brukar man säga?

Faktum var, och är än, att jag är sliten, trött. Mina muskler har jobbat hårt och det har synts på resultaten, varvtider, prestationen men mest av allt har det känts. Igår när jag gick upp var det hårt och stel. I allt detta så blir man klar lite orolig, fundersam. En utveckling ska ju gå framåt så hur bra är det när man ser att man inte håller tiden på milen, eller att de vikter man brukar lyfta inte lyfts. Men igår kom beskedet att jag är på rätt spår. För denna veckan är återhämtningsveckan, vilket känns i sig men nu närmar sig superkraften!

Superkraften jag pratar om är vad man kallar för superkompensation. För att förklara det enkelt. Tänkt dig att du tränar så att du bryter ner din kropp och när kroppen sen ska bygga upp sig igen gör den det och lite extra där till. Detta är superkompensation. man går  från en nivå till nästa. Det är detta folk försöker pricka in under tävlingsäsongen, att vara i form har du säkert hört någon säga. Det är precis detta dem försöker nå då.

Hur vet jag då att jag börjar komma dit fastän min kroppen är som en tjurig femåring som vill ha godis istället för grönsaker till middag? Jo för igår fastän jag hela dagen varit just sliten, stel, öm och känt hur träningsvärken växt sig starkare så kom där igår ett litet bevis på denna superkompensation. Igår kunde jag börja lägga på mer vikt, farten på cykeln ökade och hela kroppen hamnade i någon form av euforiharmoni. En galet skön känsla.
Man sliter hårt när man satsar som jag gör och de är många dagar då man kan undra varför man gör det. När man sen får ett avslut på en dag som jag fick igår så vet man helt plötsligt varför.

Kommentera

Stäng meny