Vi har nog alla stått där. På planen, innan en träning, under en träning men värst av allt på tävlingar och matcher. I vardagen när pressen ökar, stressen bara blir värre. Det är precis som om tankarna bara sänker oss för varje ny som kommer fram. Vilket för många är väldigt sant.

För mig hände det ofta innan när jag var tvungen att gå upp på max. Desto högre jag var tvungen att pressa min kropp under ett pass, desto tidigare gav jag upp. Det har varit något som följt mig genom många idrotter men som med åren blivit bättre.

En av dem första övningarna som hjälpte mig var lasern, ett mantra. Fram. Det var det ord som fick mig att göra just det, ta mig fram. Fram. När jag stod där på mitt första triathlon och det regnade, blåste, var kallt i både vattnet och luften så var det tungt. Vi var  närmare 300 anmälda, strax under 200 dök upp för start men bara en 150 gick i mål. Det var kallt. Mina vänner som var med mig frågade mig när jag gick i mål hur det kändes. Jag hade inte en aning. Det enda som än jag i mitt huvud var fram.

Fram är det ord jag tränat mig på att använda som mantra för vad jag ska göra men också som en tunnel. När det börjar bli tungt i kroppen börjar jag direkt. Fram, fram, fram. Det driver mig, blockerar ut det störande runtomkring, får mig att inse att jag är inte så trött som mina tankar försöker säga. Ett ord som får mig att fokusera än bättre på det jag ska göra.

Tankens kraft är stark, vi måste bara lära oss hur vi kan använda den till vår fördel. På tävlingar som träningar som i vardagen.