Nu ligger snön över hela Falun och minusgraderna har varit ett faktum sedan veckor tillbaka. Minns knappt sista gången jag simmade i öppet hav. Cykeln står parkerad i lägenheten och längtar efter isfria vägar. Löpskorna i sig har blivit tjockare då tårna frös så mycket att dem var påväg att hoppa av i farten i ren protest. Ja utan tvekan så är jag nu så långt bort ifrån man kan vara ifrån tävlingslika förhållanden. Och det känns. Det märks.

Resultaten fortsätter att komma på träningar men det är den där glädjen, förtjusningen, att ta sig till träningen och vara på träningen. Älskar än triathlon, löpning, träning och allt vad det för med sig men det där härliga glädjen som gör det lätt att bara hoppa upp ur sängen tidigt på morgonen är inte riktigt lika lätt.

Det är i dessa lägen det är viktigt att komma ihåg varför man gör det man gör. Minnas vart man kommer ifrån och varför man är påväg dit man är påväg. Ens resa till toppen, oavsett om det är eliten eller viktnedgång är alltid lång, fylld med hinder och svängar som man måste passera på olika sätt. Frågan är bara hur man tänker göra det.

Jag tänker inte sluta träna eller ens slå av. Jag tänker fortsätta men jag tar hjälp av det som är viktigast. Vänner. Att ha en vän vid sidan när man kör sitt pass, som puschar en än hårdare, hjälper en, stöttar en, drar dit en är otroligt tacksam och givande. Det är just det jag gör just nu. Har idag ringt vänner som kommer vara där, är där. Dem hjälper en framåt, hänger med ut på passen. Dem behöver inte ens göra det jag ska göra men bara att dem är där är nog. Nog för att man ska fortsätta, inte ge upp, puscha sig hela vägen igenom.
Det är precis detta jag behöver just nu, som många behöver just nu. Vi säsongsidrottare har nog alla lätt att slå av på tempot och tappa den där glädjen som driver oss framåt litegran när man är som längst ifrån säsongen i sig. Vilket inte är så konstigt. Är man van vid öppet hav, rena vägar och mil i benen så är det svårt att se det när det ligger en meter snö på marken. Det är därför man ska ha sina puschbuddies, de där vännerna som förstår och hjälper en hela vägen fram tills det är dags igen.