Att simma. Något som många av oss får lära sig väldigt tidigt i livet. När vi blir lite äldre lär vi oss att vi kan använda det som en tränings. Skonsam sådan.
Precis som med löpning, cykling och all annan konditionsidrott så lär vi oss också att simning är en bra konditionsidrott. Men simning har en unik egenskap som ingen annan konditionsidrott har.

När vi springer, cyklar eller vad det nu kan vara för konditionsträning så kan vi alltid ha musik i öronen. En vän bredvid oss som man kan prata med. Vi behöver aldrig vara ensamma. Där kan alltid vara någon eller något med oss. Men inte i simning.

Jag vet inte vad du sett men jag har aldrig träffat någon som simmat med sin ipod i öronen eller som ligger och pratar om jobbet medan dem crawlar. För när vi simmar är det bara du och vattnet. Du lämnas helt åt dina tankar, funderingar och ditt inre.
Här sätts det på prov, hur du kan tänka, fundera och hur bra vän du är med just ditt inre. Här finns ingen vän du kan diskutera livet frågor mer än mindre någon ipod du kan sätta i öronen för att lyssna på din musik.
Än tuffare blir det med när du inser att det är i en bassäng du ligger i. En bassäng som kanske bara är 25m lång. Du simmar till kant till kant till kant till kant till kant. Men du fortsätter.

IMG_0952

Likväl är det så att när vi simmar är vi med utsatta. Utsatta på det sätt att om vi börjar få ont i en axel så finns det till slut bara en lösning, Bryta. För hur tar du dig fram med bara en arm?
När vi använder våra ben och får ont i det ena så sjunker vi inte till botten av en pool utan kan fortsätta ta oss fram.

I simningen är det bara Du och ditt, inget annat.