Jag spenderar av naturliga skäl många timmar på olika idrottsarenor i möten med klienter, aktiva och tränare på olika nivåer. För min del är det miljöer som ger mig otroligt mycket men ibland skrämmer mig.

När jag var klar med ett simpass en dag satte jag mig på kanten och log för på andra sidan poolen lärde barn sig att simma. Men min glädje bytes snabbt ut mot förtvivlan. Ett barn skulle lära sig dyka med en lärare som absolut inte visste vad han varken sa eller gjorde.
Detta barn puschades att gång på gång ställa sig på startblocken för simstarter och hoppa rakt ut. Med ingen vidare instruktion mer än ”du har det nästan” varje gång efter sitt smärtsamma magplask. Jag led med pojken. För det var inte en gång detta skedde tyvärr.

Man såg att pojken började få ont men ändå puschades med denna dåliga vägledning att göra om det gång på gång.
Att lära någon något nytt kräver kunskap och erfarenhet och har man inte något av det, GE DÅ FAN I ATT LÄRA UT! Att försöka lära någon något man själv inte kan så att man riskerar att skada och traumarisera någon i det området är för mig en form av ren misshandel, både psykisk och fysiskt.
Kunskap och erfarenhet är A och O. Med dem kan vi skapa skadefria miljöer, hälsofrämjande rörelser och mönster.

Denna läraren hade varken erfarenhet eller kunskap om dykning. Men han stod där stolt vid sidan och såg på medan sin elev, hopplöst, fortsatte. Svälj er stolthet som tränare om det är något ni inte kan och be om hjälp. Vi tränare är inga superhjältar eller allvetande gudar. Vi är människor och vi kan inte allt.

Det enda jag hoppas är att denna stackars pojke inte blivit avskräckt från något så roligt som att dyka utan faktiskt vågar försöka igen, trots sin okunniga lärare