Sen början av december har mitt fokus i träningen legat på simningen. Målet har varit sänkt tid på 1 500m crawl. Min tävlingsdistans så att säga.

I höstas hade jag en galen utvecklingskurva som bara slog igenom där jag under tre veckor slog personbästa i det med, på det mesta. Men det blev också stoppet i december.

De sista veckorna i december och de första detta året präglades min träning av små virus och bakterier som gjorde sitt bästa för att överleva i min kropp. Tyvärr hindrade det mig från att träna. När jag väl kom igång så kom nästa dänga. Mina axlar blev trötta och spända som aldrig förr och jag blev tvungen att dra ner på träningsvolymen.

Nu står jag här. Simblocket är slut, testveckan är här. Nu ska allt gå snabbare än innan. 50m, 100m, 400m och självklart 1 500m. Idag har jag ett personbästa på 25min blankt på 1 500 och snittar runt 26min när jag pressar mig i bassängen. Självklart vill jag slå båda men oron, nervositeten, är där.

Det är en känsla som jag tror många av oss har mer eller mindre svårt att acceptera och hantera. Jag säger inte att jag tar den smärtfritt. Den är där, speciellt idag, i bakhuvudet och ställer frågan tänk om. Tänk om det inte går snabbare?

IMG_1266

Det är denna punkt jag på ett sätt älskar och hatar för nu finns det inget mer att göra. Inga mer pass att köra, inga mer timmar att lägga. Det är nu det gäller bara.
Ser man det så blir det på ett sätt enligt mig enklare att acceptera och hantera den där känslan, tänk om. För vad ska du göra egentligen? Du har inga mer timmar, inga mer pass att köra, inga fler behandlingar att gå på. Nu är det bara att köra.

Nu är det bara jag och bassängen som gäller