I Idrottssverige idag så har det blivit en regel, nästan livsavgörande regel, att så fort en skada visar sig ska man bryta, linda, kyla och vila tills det känns bättre. En regel som jag själv utövat flera gånger, både på mig själv och andra. Men det är inte alltid rätt.

Först ut är det idrottskador vi pratar om nu, inte benbrott och muskelrupturer. Vi pratar om stukningar, luxationer, slag, blåmärken och lårkakor.
När vi får dessa skadorna lindar vi, kyler och vilar oss i form. Sen när har det funkat?

Jag hade en tränare för många år sen som visade mig en annan sak i denna fråga, egentligen en annan utövare. Denna utövare stukade foten, bröt, fick den lindad, kyl MEN fick inte vila. Redan samma kväll skulle han börja göra olika övningar till precis under smärtgränsen.
Han fick heller inte vila ifrån träningen, utan var tvungen att dyka upp, där han fick fler övningar. Nu snackar vi mindre än 24h efter skadan skedde.

Vi är idag väldigt duktiga så fort vi får ont att säga att vi ska vila men ibland måste vi träna oss igenom smärtan. Gå vidare fastän de än gör ont.
När jag tränat andra som drabbats av olika idrottsskador är det alltid igång så fort de bara går som gäller. Ingen har någonsin blivit starkare av att ligga still. blodet är tänkt att det ska vara i rörelse och det är lättast om det får pumpa på.
Så blir det bättre då? Ja hittills har jag bara sett positiva resultat. Visst är det anpassat efter varje person men igång ska dem.

Men bäst av allt i slutändan är dem oftast tillbaka snabbare i sin idrott och även starkare. Men de hade med mer rehaben att göra också som jag tänkte prata om nästa gång