Då var det dags för en uppdatering från Bjulle, en av tjejerna jag nu hjälper under våren med sitt mål att bli fri från sin benhinneinflammation.

Hej!
Det är jag som är Bjulle. En liten sprätta från Värmland som är ett av Nickes ”projekt”.

IMG_4621För sju år sedan var jag 15 år och skulle börja på gymnasiet i Göteborg, ett idrottsgymnasium där jag skulle få göra det jag tyckte vara allra roligast – spela handboll. Innan jag flyttade till Göteborg hade jag aldrig haft några problem med kroppen, inga skador eller dylikt. Men när jag började träna både hårdare och intensivare kom skador som ett brev på posten, skador jag inte förväntade mig att få för en livstid – kronisk benhinneinflammation på insidan av båda smalbenen.

Jag besökte sjukgymnaster, vilade helt från vad träning hette, gjorde trötta rehabövningar som inte hjälpte, bytte skor hundra gånger och gjorde inlägg till skorna. Detta är bara några saker jag gjorde. Mina benhinnor satte stopp för allt vad handboll hette. Kunde spela, men bara till viss del. Jag fick skära ner på träningarna och spela den tiden som mina benhinnor lät mig att spela.

När jag flyttade upp till Falun efter två år av verkligen noll handbollsspelande så vågade jag mig på det igen. Hade lite känningar av och till men det var inte förrän hösten 2012 problemen började igen, på ett sätt som jag bara hade känt av i gymnasiet när det var som värst.
Niclas började som tränare då för vårt lag och han vände och vred på mina stackars ben och kom fram till att jag, det här är hans ord, sprang som en anka. Han masserade mina ben tills att jag satt och stortjöt men massage botar inte inflammation. Slutsatsen han kom fram till var att jag förmodligen inte kommer att bli av med mina problem så länge som jag springer som den anka jag är.

Hur många träningar tror ni jag hörde, på den grövsta av skånska, ”SPRING PÅ TEEÅÅ”? Alltså, Niclas gjorde mig galen! Lära en gammal hund sitta, hur skulle det gå till? Sprang på tå när han såg och sen, vrång som man är, sprang man på sitt bekväma sätt och så kom den där frasen utropandes igen och mina handbollsmål slutade att räknas så länge som jag fortfarande sprang på häl.
Men, jag har märkt att när jag springer på tå så känns det inte lika mycket i benen utan att ja, ska jag fortsätta spela så måste jag helt enkelt ändra mitt löpsteg.  Jag har en väldigt lång väg kvar innan jag slutar känna mig som en balettdansös när jag springer på framfoten och inte på hälen. Men man måste börja någonstans och andra har bara en lite längre väg att gå, speciellt när jag är 22 år gammal så blir det svårare.

Det är psykiskt påfrestande att ha benhinneinflammation då det är en skada som inte syns, hade jag brutit benet så hade benpipan stått åt fel håll och omgivningen hade antagligen trott på mig mer. Tro mig, under de 7 år som jag har haft nästan konstant smärta i mina ben så har jag trots det inte blivit trodd på alla gånger. Trots Niagrafallen på kinderna, trots haltande och trots att jag även gick av planen (tro mig, jag är envis och slutar inte pga smärta hursomhelst) så fanns det de som inte trodde på mina benhinneproblem. För man kan ju inte se det med blotta ögat.

För två veckor sen sprang jag 5,5 km. På tå. Utan en enda känning på mina benhinnor. Det gick långsamt, men jag tog mig fram. På tå. PÅ TÅ! Och jag hade inte ont. Började nästan gråta över att kunna springa den sträckan utan att ha känt av det någonting. Jag är ingen tjej som gillar löpning, har aldrig varit, men just idag var det inte så illa och jag längtar till nästa gång.