Senaste inlägget jag skrev lyfte på en del ögonbryn på en mängd olika sätt.

Till skillnad mot vad en del kanske tror så var inte inlägget skrivet som en avgudning eller glorifierande av min egna kropp. I söndags gick tvärtom runt och tänkte att slutspelet satte verkligen sina spår på kroppen.

DSC_0100Nej inlägget är faktiskt skrivit i en enklaste, ärligaste och renaste del av kärlek och tacksamhet till min kropp. Min kropp står ut med mig oavsett vad jag gör. Jag tvingar den att hänga med ut på träningspass, springa på mjölksyrenivå och över det. Den får utstå långa arbetsdagar, flera timmar i bil och en del lite galna experiment för jag vill se hur den reagerar. Klagar den? Går den till facket? Begär den löneförhöjning? Nej den hänger med och gör allt det bästa den kan för mig.

Utan vår kropp skulle vi inte vara där vi är just nu. Kroppen är fantastiskt men vi ger den alldeles för lite kärlek och tacksamhet för allt jobb den gör för oss.

Inlägget var menat som ett tack till min kropp så jag del skulle kunna känna mig lite extra glad över allt min kropp ger mig men också en liten tankeställare till dig som läsare.
För när tackade du din kropp senast för allt den gör åt dig?