Jag är helt klart för pauser och avkoppling. Att bara få packa sin väska och sticka iväg på äventyr långt ifrån vardagens rutiner och mönster. Utmaningen är när det blir för långt avbrott.

När semestern kommer så flyger oftast rutinerna och ens fasta tider ut genom fönstret. Inte långt därefter börjar vi tappa det många skulle vilja kalla disciplin och karaktär. Soffan blir skönare även vad löpspåret känns lockande. Dagarna verkar gå ihop med varandra. Det spelar inte längre någon roll om det är onsdag, torsdag eller fredag. Det är alltid samma dag.
Sen kommer det jobbiga semestern tar slut och nu ska vi tillbaka. Det blir en uppförsbacke. Mer om den vid ett annat tillfälle. Men varför blir det såhär på semestern?

Människan har alltid behövt stå emot utmaningar. Väder och vind, höga berg och djupa dalar. Långa perioder utan mat, sjukdomar. Ja detta är ju saker som inte längre kan anses vara utmaningar i den västerländska kulturen direkt. Men sinnet finns kvar. Den inre glöden av utmaning.
Vi är skapta för den, av den, med den. Att utmanas. Vem kan inte säga att dem inte gillar en utmaning?

När vi utmanas mår vi bra. Våra sinnen får arbeta, får drivs av utmaningen, testet. Det håller oss alerta. Det viktiga är att dem är sådana att vi klarar av dem. För det mesta. För även en utmaning vi inte klarar av ger oss det en utmaning vi klarar av ger oss förutom en sak. Den där härliga känslan när allt är klart.
Men att leva ett liv utan utmaningar är ett farligt liv.

Jag hade själv semester mellan den 21 december tills den 2 januari. Efter bara några dagar märkte jag själv hur jag blev slappare. Samtidigt vaknade suget, glöden, efter att få börja jobba, utmanas igen. Vi är skapta för det, av den. Så se till att alltid leva med den.