Safezones. Vi lever alla i dem på olika sätt. Vänskapskretsar, arbeten, rutiner, saker vi kan innan och utan. Som vi nästan kan göra i sömnen. Vi är trygga och säkra. Händer något vet vi hur vi ska hantera det. Safezones kan både vara olika delar men även en helhet. Men safezones i all ära är både bra och dåliga för oss.

Safezones kan få oss att gå på just rutin, ligga kvar under trygghetenstäcke och bara mysa. Ingen som ifrågasätter eller något nytt som hoppas in och skrämmer oss. Många bygger sin självsäkerhet i just sina safezones. Här är både du och jag starka, säkra och ibland nästan på gränsen till odödliga. I tuffa perioder när stress, press och oro trycker sig på är det underbart att få vara i sin safezone, för där är man stark.

Samtidigt som detta är starka fördelar är det också lite farligt. Den bästa utveckling du kan få är att gå utanför dina safezones. Här finns ny mark, nya lösningar, nya vägar som kan leda till Rom. För visst är det så att alla vägar leder till Rom?
Utanför våra safezones står vi alla på skakiga ben ett tag. Det kan vara skrämmande, speciellt när man vet att ens safezone är precis ett steg bakom sig. Några vill säkert påstå att ens karaktär visar sig i dessa lägena. Bevisa att ensam är stark. Hur mycket det är sant eller bara är samma syn som min vet jag inte. När jag tänker på det slår det mig mer hur lätt man har att hantera otryggheten och ta med sig sin erfarenhet från sina safezones till den nya otryggheten som ligger vid ens fötter. Något som blir enklare med erfarenhet och rutin.

Utmaning är nog mer att inte bli skrämd, eller vad du väljer för ord, av det man möts av utanför sin safezone. Vi blir alla nakna i otryggheten och än mer desto längre ut vi går i den. Men här är vi alla lika men ständigt växande