Raceweek. På söndag är det dags, triathlonpremiär! Ska bli riktigt kul för nu ska verkligen 6månaders fokuserad träning visa sig och ge resultat. Ett mål ska uppfyllas och en plan ska bli avslutad. Det är också nu det är sista gången man gör många saker inför tävlingen.

Igår körde jag tillsammans med vänner sista simpasset. En helt fantastiskt kväll, vattnet låg stilla, temperaturen var nog bättre än vad vi hoppades på. Dock vad det än kallt fastän våtdräkten var på men när vi väl simmade så var det riktigt behagligt och skådespelet naturen bjöd på var ju inte att klaga på heller!

Imorgon väntar sista cykelpasset och på onsdag är det sista löppasset. Torsdagen blir växlingsdag och idag är sista fastedagen innan tävlingen. Det är med en skräckglädje som sista passet passerar. Man får lite sista test på hur kroppen är och fungerar i de olika lägena, vart ribban ligger och hur rimligt allt är. För nu är det så nära att det är otroligt lite man kan göra för att påverka resultaten dramatiskt. Nu är det bara finjustering, lyssna in kroppen och acceptera läget.

Simningen igår fungerade hyfsat bra. Kände mig fräsch och tekniken fungerade hur bra som helst. Training highkänslan kom de sista 1 000m och då känns det alltid extra bra att avsluta sista passet med en sådan känsla! Nu hoppas man bara på att löpningen och cyklingen ska avslutas med samma känsla och inget verka tyda på det motsatta.

Det är som sagt med en skräckglädje som det passerar. Nu finns det inget mer man kan göra. Sista veckan innan tävling är alltid lite speciellt just av dessa anledningarna, hur ska man ladda upp? Hur mycket vågar man träna? hur hårt? Det finns inga enkla svar på dessa frågorna. Jag har själv provat mig fram och hittat ett recept som fungerar för mig.

När jag laddar nu sista veckan så är det alltid samma sak. Träning på låg nivå, massage dagen innan och ingen träning två dagar innan tävlingen och ät precis som vanligt. Det har tagit mig långt innan och fungerat så varför ändra på ett framgångsrecept?